Fan också!
Alltså, jag måste vara sämst! Vad är det här? Vad är det som händer? Vad är det jag känner? Jag måste tänka om. Spola tillbaka bandet, trycka på play och sen fundera över när det gick snett? Var det inte sånt här man inte skulle göra? Hur ska jag göra nu? Vad fan hände? Jag har i tre års tid jobbat (det är åtminstone vad jag trott att jag har gjort) med mig själv, för att försöka komma på vem jag är och vad jag vill. Jag kom väl ungefär fram till att den enda gången jag kan var helt mig själv är när jag är just, helt själv. Jag är nog lite av en ensam-varg (återigen, det här är alltså vad jag har trott) Jag vill inte ha några barn, jag vill absolut inte gifta mig och att leva som nunna för resten av mitt liv, ja varför inte? Jag kan göra som jag vill, alltid finnas till och för mina vänner, leva lite som en fågel. Tyckte väl när jag kom fram till allt detta att det lät helt perfekt, vad skulle kunna gå snett liksom? Så, jag har alltså levt efter detta och när folk har försökt "få ihop" mig med nån eller fällt nån "fin" kommentar om att jag behöver någon, så har jag vackert sagt att jag är inte det minsta intresserad och klarar mig hur bra som helst. Låter väl rätt grymt? Ja jo, ändå tills för nån månad sedan, då en person som kommit och gått lite under olika perioder i mitt liv, kommer tillbaka och ja vad ska jag säga? River ner varenda murjävel som jag har byggt upp runt mig som ett skyddsnät. Ett skyddsnät som enligt namnet ska fungera som skydd, skydd mot andra människor, skydd mot känslor, inte så att jag ska bli helt känslokall, men att jag inte ska bli kär eller nåt liknande, för det skulle ju alltså innebära problem (enligt min livsåskådning just då) och som skydd mot andra eventuella jobbiga grejer. Nu känns det som att jag står här helt jävla naken och har blottat hela min själ. Han har alltså lyckats att på bara en månad riva ner precis alltihop. Sjukt dålig konstruktion, eller vad säger du? Det här tvingar alltså mig till en enda sak: Jag måste tänka om. Och hur jävla lätt är det när man på nåt sätt har lyckats lura sig själv i flera år? Jag har inte jobbat med mig själv under dom här åren, jag har ju fan bara flytt! Sprungit som en jävla idiot, det är vad jag har pysslat med. Jag inser ju det nu. Han sa nånting till mig idag som gjorde att jag fick fundera ännu lite till: Varför är du så svår? Du är som en stängd bok, du pratar inte med mig. Du måste börja göra det. Jag som hela tiden har sett på mig själv som en öppen bok, men inser ju nu att jag har varit en stängd bok med dubbla lås. Så fort han kom in i bilden igen så har han dock hittat både nycklarna och låset och börjat låsa upp boken. Vi pratade rätt länge idag, eller ja han har alltså fått suttit och dra ur mig svaren på frågorna han hade, stackarn! När jag var liten så var kärlek det absolut bästa jag visste, det enda jag kunde rita när jag var liten var och är fortfarande, hjärtan och hus. Om det här har varit jobbigt, vilket det självklart har varit, så vill jag inte ens tänka på vad jobbigt det kommer att bli nu. Nu måste jag börja jobba med det här, PÅ RIKTIGT, nu funkar det inte att varken fly eller försöka lura mig själv mer. Det kommer att ta tid och jag tänker ta mig den tiden nu, för jag måste banne mig hitta mig själv nånstans här i djungeln av känslor och snår. Inga genvägar är tillåtna. Från och med nu börjar resan, både resan tillbaka och resan framåt. Jag tänker mig att jag måste göra båda resorna parallellt med varandra, så att jag nånstans hittar den riktiga Emmelie, den äkta versionen det vill säga.
God natt!
Puss <3
