PEMMLAN

Jag håller andan, jag andas. Jag tänker, jag slutar tänka. Jag ser glad ut, jag ser ledsen ut. Jag vill göra allt, jag vill göra ingenting. Jag vet precis vad jag vill, jag vet inte alls vad jag vill. Jag är arg, jag skiter i det. Jag är besviken, jag känner mig sviken. Jag försöker, ingenting hjälper. Det är kallt, det är tomt. Jag önskar så otroligt mycket att jag kunde förstå, jag är glad att jag inte förstår. Jag vill försöka skriva ner alla ord, jag hittar inga lämpliga. 

Jag har i alla fall lärt mig någonting av allt det här: att aldrig lita på någon annan, verkligen ingen annan. Jag litar inte ens på mig själv längre.