PEMMLAN

Surfade runt lite och klickade mig fram till denna söta blogg, http://jhjonze.blogspot.com/ Detta är verkligen ett bevis tycker jag, på att det fortfarande finns något som kallas äkta och sann Kärlek. Även om jag har börjat tvivla på saker och ting, så är detta en sak som jag aldrig kommer att tvivla på. Jag trodde ärligt att jag hade hittat äkta och sann kärlek jag med, men jag hade fel. Jag lever från dag till dag, förhoppningsvis går det över, men det känns väldigt långt bort just för stunden. Fly kan man inte heller göra, TYVÄRR. Jag har varit hemma, sovit hos en kompis en hel helg, åkt till fjällen en helg och nu är jag lite längre söderut, men jag tänker ändå samma tankar, drömmer samma jobbiga drömmar. Man kan inte fly helt enkelt, jag har bestämt mig för att när jag kommer hem igen måste jag ta tag i det här. Ta tag i mig själv. Annars faller jag nog snart igen, på botten har jag varit många gånger, men den här någon tog mig alltid upp, nu måste jag ta mig upp själv. Klarar jag det? Klart jag gör! Jag är ju Emmelie, the one and only! Det finns ju ingen annan som är som jag! Ingen som är lika bra som jag, ingen som har dom kunskaper och finesser som jag har! Det du!


Blev ett litet pepp-inlägg till mig själv, som jag kan gå tillbaka till och titta på, när det blir jobbigt igen, vilket jag tror det kommer att bli ganska snart. Just idag, i den här stunden mår jag toppen, men imorrn är det lite osäkert. Jag tar dagen som den kommer helt enkelt, lösa problemen i den ordning dom dyker upp. Jag har visserligen lite att jobba på, men jag ska klara det! För jag är bäst! Någon gång ska jag också finna den där någon, men inte just nu, den här tiden som följer, den tiden behöver jag för mig själv. Du ville ha tid, jag har gett dig tid. Du vill ha mer tid, men till vilken nytta? Du hör inte ens av dig för att fråga hur jag mår. Antingen så bryr du dig inte, eller så orkar du inte. Jag kan inte tro att det är för att du inte bryr dig, för då skulle ju våra nästan två år tillsammans vara helt värdelösa, och det är nåt som jag vägrar tro på. För mig var det här dom bästa åren, jag sätter väldigt stort värde på dom. Haha, nu låter det som att jag är mitt uppe i världens kris, men det känns faktiskt lite så också. Jag förlorade det som jag älskar högst, och nu står jag kvar här ensam och trasig. Ja, jag känner mig rätt trasig, jag tappade en trygghet, en bästa vän och en underbar människa på alla sätt. Ensam är jag inte heller, jag har ju två av de bästa människorna kvar vid min sida, men det är inte samma sak. Han var ju han med stort H. Han. Det är han fortfarande, men jag var inte Hon för honom.

Blev lite personligt också, men det här är min blogg, mina åsikter och mina känslor. Framförallt Min sanning.