PEMMLAN

Jag hittade tyvärr inte mig själv uppe i snödrivorna heller. Jag hade väl inte riktigt väntat mig det heller. Jag vet egentligen precis vart jag är.. Men jag kan liksom inte hämta tillbaka mig själv känns det som. Inte än. Jag vägrar ge upp! Om det så ska betyda att det ska vara så här, så ska jag klara mig igenom det här, jag måste det! Allt annat skulle vara ett misslyckande, och ska jag misslyckas? Nej, jag skulle inte tro det!  Jag läste ett väldigt bra ordspråk idag: "Så länge du inte ger upp, har du ingenting förlorat" 

Det känns ungefär som jag beskrev i inlägget nedanför, jag känner allt, men jag känner också ingenting. Hur nu det kan gå ihop. Allt jag vet just nu är att jag inte är hel, jag är bara halv. Mitt huvud är på en plats, medan hjärtat är ute på vift. Eller ja, på vift är fel ord, jag vet precis vart det är.. Men just nu känns det som att det får vara så. Jag måste vänta, jag väntar.

Ännu ett rörigt inlägg, men det skiter jag i. Jag kan inte uttrycka mig på bättre sätt nu.

Du ska veta att jag saknar dig,
det finns känslor som aldrig tar slut
Du ska veta att jag inte glömt,
det finns bilder som aldrig suddas ut

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig